Stränga barnets tennisracket — när, vilken spänning och vad det kostar

Kort svar: när ska barnets racket strängas om?

Stränga om när strängen går av — eller, om den håller, ungefär lika många gånger per år som barnet spelar per vecka. Ett barn som spelar en gång i veckan klarar sig oftast på en omsträngning om året; ett barn som tränar flera gånger i veckan behöver nya strängar var eller varannan månad. Strängar tappar nämligen spänning och känsla långt innan de faktiskt spricker, så vänta inte alltid på att strängen ryker.

För de yngsta barnen — de som spelar med röd, orange eller grön boll — är omsträngning sällan något du behöver tänka på. De slår inte tillräckligt hårt för att slita ut strängar, och racketen kommer färdigsträngad från fabrik med en mjuk sträng som räcker gott. Frågan om spänning och strängval blir aktuell först när barnet blivit äldre, starkare och börjat spela med gul boll.

Behöver små barn stränga om alls?

Sällan. Ett barn som spelar med röd, orange eller grön boll slår varken hårt eller ofta nog för att strängen ska gå av eller kännas död. Junior­racketar kommer dessutom färdigsträngade med en mjuk, arm­vänlig sträng redan från fabriken, och den räcker för hela den tid barnet använder just den racketlängden. Eftersom barnet ändå växer ur racketen inom ett eller ett par år hinner strängen sällan bli ett problem.

Det betyder att du under de första tennisåren i praktiken kan glömma strängning helt. Lägg i stället energin på att racket, boll och skor passar barnets ålder och längd — det är där utrustningen faktiskt påverkar spelet. Vi går igenom racketlängd i vår guide om rätt racketstorlek för barn och bollfärgerna i guiden om röd, orange och grön boll.

Strängning blir en verklig fråga först när barnet tagit steget till gul boll och en fullstor racket, spelar flera gånger i veckan och börjar slå med riktig fart och skruv. Då — men först då — börjar strängen slitas, tappa spänning och behöva bytas med jämna mellanrum.

Tumregeln: hur ofta ska man stränga om?

Den klassiska tumregeln lyder: stränga om lika många gånger per år som du spelar per vecka. Spelar barnet två gånger i veckan blir det ungefär två omsträngningar om året. Regeln är trubbig men förvånansvärt användbar som utgångspunkt, och den fångar det som spelar mest roll — hur mycket racketen faktiskt används.

Lite mer finfördelat brukar det se ut så här för äldre juniorer som spelar med gul boll: den som spelar då och då, någon gång i månaden, klarar sig på en omsträngning var sjätte till tolfte månad. Den som spelar en till två gånger i veckan mår bra av nya strängar var tredje till sjätte månad. Och den som tränar och tävlar flera gånger i veckan behöver stränga om ungefär var fjärde till sjätte vecka, även om ingen sträng gått av.

Utöver det finns förstås det självklara: går strängen av, ska racketen strängas om innan barnet spelar nästa gång. Att spela vidare med en avsliten sträng, eller att bara knyta ihop den, ger en sned spänning i hela strängbädden och en boll som beter sig oberäkneligt.

Strängar dör även utan att gå av

Det är lätt att tro att en sträng bara behöver bytas när den spricker. I själva verket tappar alla strängar spänning kontinuerligt, från stunden de spänns fast i racketen. Efter några månaders spel — eller några veckors intensivt spel — känns strängbädden slö och död långt innan den går av: bollen far iväg mindre kontrollerat, känslan försvinner och barnet får jobba hårdare för samma resultat.

En sträng som förlorat sin spänning kallas ofta "död", och den påverkar spelet mer än man tror. Barnet märker det kanske inte i ord, men slagen blir mindre precisa och det blir svårare att dosera. Just därför bygger tumregeln ovan på hur mycket racketen används och inte bara på om strängen råkat gå av.

Det här gäller särskilt en typ av sträng som heter polyester, som är styv och populär bland äldre spelare men som dör snabbt — ofta redan efter några timmars spel — utan att synas på utsidan. Mer om varför polyester sällan passar barn längre ner.

Vilken spänning ska barnets racket ha?

Strängspänning mäts i kilo (i Sverige) eller i pund (lbs), och varje racket har ett rekommenderat spann tryckt på ramen, oftast i halsen strax under strängbädden. För barn och juniorer gäller en tydlig princip: sträng i den nedre delen av racketens spann, eller till och med en aning under. Ett vanligt riktvärde för yngre juniorer ligger runt 19–22 kilo (ungefär 42–49 pund).

Anledningen är dubbel. En lägre spänning ger mer kraft — strängbädden fungerar som en studsmatta och skickar tillbaka bollen med mindre egen ansträngning, vilket ett barn nästan alltid behöver mer av än kontroll. Och en lösare strängbädd är betydligt skonsammare mot arm, handled och axel, eftersom den dämpar stöten i varje slag i stället för att skicka den vidare upp i armen.

En hårdare spänning ger mer kontroll men mindre kraft och en styvare, hårdare känsla — det passar starka spelare som slår med full fart, inte ett barn som fortfarande bygger teknik. Är du osäker: fråga tränaren eller den som stränger, och utgå från den nedre delen av det spann som står på ramen. Det är sällan fel för ett barn.

Vilken strängtyp passar ett barn?

Strängar delas grovt in i några familjer, och för ett barn är valet enklare än butikshyllan får det att verka. Den bästa starten för nästan alla juniorer är en multifilament­sträng. Den består av tusentals fina fibrer, är mjuk mot armen, ger bra med kraft och känsla och håller en rimlig tid. Det är också den typ som ofta sitter i färdigsträngade junior­racketar från början, just för att den är lättspelad.

Ett billigare alternativ är så kallad syntetgut (synthetic gut), en enklare allround­sträng som fungerar helt okej för den som spelar lite mindre och vill hålla kostnaden nere. Den är hårdare och lite mindre skonsam än multifilament, men ett fullt dugligt förstaval för motionsspel.

I andra änden finns naturtarm (natural gut), som är den mjukaste och mest arm­vänliga strängen av alla med bäst känsla och spänningshållning — men också klart dyrast, vilket sällan är motiverat för ett barn som ändå växer ur racketen. Och så finns polyester, som är styv och tålig och som vi tittar närmare på härnäst — den hör inte hemma i ett barns racket.

Varför polyester är fel för unga armar

Polyester (ibland kallad poly eller co-poly) är den sträng många vuxna och elitspelare använder, eftersom den är slitstark och ger mycket kontroll och skruv åt den som slår riktigt hårt. Men den är också den styvaste strängtypen, och en styv sträng skickar mer av stöten i varje slag rakt upp i armen — precis det man vill undvika hos ett barn vars leder och senor fortfarande växer.

Tumregeln bland strängare och tränare är tydlig: inget barn under tolv–tretton år behöver spela med polyester, och flera menar att gränsen snarare bör ligga vid femton–sexton. Risken för arm-, handleds- och armbågsbesvär väger tyngre än den lilla kontroll en hårdare sträng skulle ge — och ett barn som ännu bygger teknik har mer nytta av kraft och känsla än av kontroll.

Polyester har dessutom en lömsk egenskap: den tappar spänning och dör mycket snabbare än den går av, ofta redan efter några timmars spel. Den som ändå använder den måste alltså stränga om ofta, långt innan strängen ser sliten ut. För ett barn är det både onödigt och dyrt — en mjuk multifilament­sträng är nästan alltid det klokare valet. Först när en äldre junior börjat slå med full fart och skruv kan en mjuk hybrid, där en tunnare polyester kombineras med en mjukare sträng, bli aktuell — och då i samråd med tränaren.

Vad kostar det att stränga om i Sverige?

En vanlig omsträngning med en standardsträng kostar i regel runt 250–350 kronor, där både strängen och arbetet ingår. Ett par exempel från svenska verkstäder: ett varuhus tar omkring 269 kronor utan sträng och cirka 349 kronor med en enklare multifilament, medan en klubb kan ta runt 300 kronor med en syntetgut. Väljer du en dyrare eller mer avancerad sträng stiger priset därefter.

För ett barn behöver du sällan mer än en standardsträng, så du kan räkna med ungefär den lägre delen av det spannet. Att lämna in racketen tar oftast bara någon dag eller två hos en verkstad med egen strängningsmaskin. Många klubbar och sportbutiker har strängning på plats, och tränaren vet var det görs närmast.

Sett över ett helt tennisår är strängning en liten men återkommande utgift som är lätt att glömma i budgeten. Vill du se hela bilden — racket, skor, bollar, avgifter och tävlingar — har vi räknat på vad tennis kostar för ett barn under ett år.

Ny racket — behöver den strängas om direkt?

En ny racket kommer färdigsträngad och går alldeles utmärkt att spela med som den är — du behöver inte stränga om den på köpet. Fabriks­strängen är oftast en enkel men fullt duglig sträng, och för ett barn räcker den gott till att börja med.

Ett litet förbehåll: en racket som stått länge i butik eller lager kan ha en sträng som redan hunnit tappa en del spänning, eftersom strängar dör med tiden även utan att spelas. Det är sällan ett problem för ett barn som ändå slår mjukt, men känns den nya racketen slö direkt kan en omsträngning vara värd pengarna. För de flesta barn: spela på fabriks­strängen tills den känns död eller går av, och stränga om först då.

Praktiskt: reservracket och att planera omsträngningen

Så snart barnet börjar spela mycket och slå hårt nog att slita strängar blir en reserv­racket värd guld. Går strängen av mitt i en match eller ett pass står barnet annars utan racket — och just på tävling finns sällan tid att lämna in och vänta. Två likadana racketar, gärna strängade lika, gör att barnet aldrig blir stående.

Ett smart knep är att stränga om den ena racketen innan den andra hunnit gå av, så att barnet alltid har en färsk att ta till. Planera gärna omsträngningen efter säsongen: inför en tävlingsperiod eller efter ett långt uppehåll är ett bra tillfälle att ge racketen nya strängar, så att känslan är på topp när det gäller.

Och kom ihåg att det här bara gäller äldre, aktiva juniorer. För det yngre barnet med röd, orange eller grön boll räcker en racket långt, och strängning är sällan något du behöver planera för alls. Fokusera där på att utrustningen passar och att barnet får spela.

Tecken på att det är dags att stränga om

Några enkla tecken säger att racketen behöver nya strängar: en sträng har gått av, strängbädden känns slö och död trots att strängarna är hela, strängarna har börjat glida och nöta mot varandra så att de fransar sig, eller barnet klagar på att bollen inte går dit den ska trots att tekniken sitter. Dessutom det tidsbaserade — har det gått för många månader i förhållande till hur mycket barnet spelar, är det dags oavsett.

Ett vanligt misstag är att vänta tills strängen faktiskt spricker. Då har spelkänslan redan varit sämre ett tag, ofta i flera veckor. Ett äldre barn som tränar seriöst tjänar på att stränga om med jämna mellanrum efter tumregeln, snarare än att vänta på haveriet.

För det yngre barnet gäller det motsatta: här är det verkligen ingen brådska. Går strängen av byter du, annars kan racketen rulla på tills barnet växer ur den. Lägg inte pengar på omsträngning ett litet barn inte behöver — de gör mer nytta på nästa racketstorlek, rätt boll och ett par skor som passar.

När utrustningen är löst — följ resan i stället

Strängning är den sista pusselbiten i utrustningen — racket, skor, boll och sträng. När de sitter kan du lägga dem åt sidan och sluta oroa dig för materialet, för det är sällan där det avgörs om barnet trivs. Det som betyder något är att barnet får spela, känner sig sett och vill komma tillbaka nästa gång.

I Smatch samlas barnets pass, nästa match och hela säsongen automatiskt på ett ställe, så att du kan vara närvarande vid banan i stället för att leta i scheman och gruppchattar. Ladda ner appen på App Store eller Google Play, så finns resan där — medan du låter tränaren och verkstaden sköta strängarna.

Vanliga frågor

LÄS VIDARE